Scrolla för text. Har inte lyckats ändra.
När jag var barn och ung var ridlärarna stränga på snudd till elaka. Rune var i n t e en av dessa. Och jag hade en underbar tid på det här ridlägret med ponnyn Diana och min kompis Ylva.
Även om de andra tjejerna som var äldre skrämde oss för ett spöke i garderoben.
Återblick:
Lommaryds-Bladet nr 3 – september 2012
I slutet på 1960-talet kom det ut ungdomar från Aneby till Sköldseryd och ville rida. Anledningen var att det fanns bra marker med bra skogsvägar att rida på. Flera av dem hade egna hästar.
I den här vevan hade Rune köpt granngårdarna Gransbo på 80 tunland och Bäckebo som omfattade 20 tunnland. Lantbruksnämnden hade tidigare köpt dem och i och för sig var jag väl intresserad redan då. Men såväl far som svärfar sa att det var inte mycket att ha eftersom man bara avverkat skog och inte återplanterat.
Nämnden hörde av sig igen eftersom jag hade förköpsrätt och sa attdu får en veckas betänketid. Det visade sig vara en bra affär, men det var det ingen som trodde då …
Det fanns alltså ganska bra med utrymme för hästarna och när hösten kom ville de, som hade haft dem hosRune över sommaren, ha dem kvar. Det gick jag med på eftersom vi hade fyra egna ponnyhästar och det fanns plats. Och då föddes tanken påatt bilda en ridklubb, året var 1968.
De som var med i verksamheten här var Gunnar Palm, Inga-Lill Källner och Kjell Lindkvist och de ville att vi skulle bilda en klubb. Resultatet blev Sköldseryds ridklubb med mig som ordförande.
Rune avvecklade fårhållningen på Gransbo och ladugården gjordes om till häststall och hästar köptes in. Verksamheten ökade och vi började bedriva ridverksamhet. En som drog ett stort lass var Ulla Johansson.
Ja, det var en verklig utveckling. I början av 1970-talet hade vi ett tiotal lektioner varje lördag med sjuttio till åttio deltagare. Jag och sönerna Kenneth och Per-Anders hjälpte till och Ulla kom hem varje helg från Stockholm.
Vi höll också egna ridläger i många år då min fru Solveig ordnademed mat och logi.
Något som vi kallade för”Klubbens dag” hölls den 1 maj och då ordnades olika aktiviteter med uppvisningar. Då kom folk ut från kommunens fritidsnämnd till oss för att titta och vi hade runt ett par hundra personer!
”Det här vill vi satsa på”, sa man från nämndens sida. Men det stötte på patrull eftersom man från kommunalt håll inte kunde gå in och bygga en anläggning på privat mark.
Nu var det så att ägaren av Aneby Gård och tillika Aneby-Hus, Erling Skacke, sålde den stora egendomen till Aneby kommun år 1974 för 3,4 miljoner kronor.
Eftersom djurhållningen där hade lagts ner, kunde man kanske ordna med en ridanläggning i ladugårdsbyggnaden?
– Inom klubben resonerade vi som så att vi var tvungna att göra något om ridklubben skulle fortsätta att existera.
– Jag glömmer aldrig mötet med kommungubbarna. Efter att ha berättat om våra planer på Aneby gård var det några som skrattade mig rätt upp i ansiktet.
– Men centerpartisten Göran Äng och socialdemokraten Gunnar Henriksson ställde sig på min sida. De andra ansåg att det var meningslöst att bygga ett ridhus i Aneby.
Det gällde alltså att försöka rusta upp den gamla ladugården på Aneby gård och klubben fick 30 000 kronor i bidrag.
– Vid riksårsmötet i Malmö berättade jag om våra planer och om de pengar vi fått. ”Ja, det kanske räcker till ritningarna”, blev svaret.
– Gunnar Palm var den som drev arbetet och utan honom hade det inte funnits någon ridklubb idag. Vi började att arbeta med att bygga sju stallplatser plus sadelkammare.
Texten är ett utdrag ur ”Kungakusken Rune
Gustafsson berättar om sitt liv” av Göran
Engström.
När ridklubb bildades i Sköldseryd
Rune med favorithästen Manolito som han använde mycket vid ridning.
Bild: privat
